– Lämna mig ifred, – sa Ulla. Men katten följde efter henne ändå.
Ulla levde inte. Hon existerade bara. Sjuttiotvå år gammal, en etta i utkanten av Eskilstuna, en pension som var slut redan den tjugonde. Och tystnad. För ett halvår sedan gick Lennart bort. Inte till någon annan – han bara gick. Stilla, i sömnen, utan ett ljud. Ulla vaknade på morgonen och han var redan kall. Hans hand vilade på sängkanten som om han försökt sträcka sig efter henne men inte hann. Dottern Anna kom upp från Stockholm till begravningen, stannade i tre dagar, lämnade blodtrycksmedicin på kylskåpet och for tillbaka med orden: ”Mamma, ring om det är något.” Ulla ringde inte. Men Anna ringde. En gång varannan vecka, precis som på timer.
– Mamma, hur mår du? – Bra. – Vad skönt. Kram.
Det var hela samtalet. Hela kontakten. Hela meningen. Ulla gick till affären. Till apoteket. Ibland till vårdcentralen där de mätte hennes blodtryck och sa ”försök att inte stressa”. Hon var inte stressad. Hon kände ingenting alls. Som en möbel. Som den gamla bokhyllan i hallen som Lennart alltid skulle köra till återvinningen men aldrig kom sig för med.
Den dagen, en vanlig novemberdag med tung himmel och duggregn, var Ulla på väg hem från vårdcentralen. Trycket hade stuckit iväg igen. Läkaren skakade på huvudet och skrev ut ett nytt recept. Ulla stoppade det i fickan utan att titta. Något rörde sig vid soprummet. En katt. Mager, trefärgad, med ett trasigt öra. Den satt på den blöta asfalten och stirrade på Ulla. Inte ynkligt. Inte tiggande. Mer… värderande. Som om den övervägde: är det hon eller inte?
Ulla gick förbi. Katten reste sig och gick efter. Tyst. Den jamade inte, den sprang inte före, den bara gick tre steg bakom, som en skugga. Ulla vände sig om vid porten.
– Försvinn härifrån.
Katten satte sig. Blinkade. Och blev sittande. Ulla gick upp till sin lägenhet på andra våningen, stängde dörren, satte på vattenkokaren. Hon ställde sig vid fönstret – där nere, på bänken utanför porten, satt samma katt. En helt galen katt.
Nästa morgon öppnade Ulla dörren och snubblade nästan. På dörrmattan, hoprullad till en boll, sov katten. Hur den tagit sig upp på andra våningen var obegripligt. Men den låg där som om den hörde hemma just där.
– Vad ska jag göra med dig då? – frågade Ulla.
Katten öppnade ena ögat. Och stängde det igen. Som om svaret var uppenbart. Ulla släppte inte in den. Det trodde hon i alla fall. Hon ställde bara ut ett fat med mjölk. Lämnade bara dörren på glänt för att det var kvavt, novembervärme, elementen glödde som galningar. Och katten bara gick in.
Ulla stod i hallen och såg det magra, fräcka djuret nosa på hörnet i tamburen. Sedan köket. Sedan vardagsrummet. Och plötsligt stannade den. Lennarts fåtölj. Gammal, nedsutten, med blankslitna armstöd. Den han suttit i varje kväll med fjärrkontrollen och sagt: ”Ulla, kolla vad de hittar på nu.” Ulla hade gått runt den fåtöljen i ett halvår. Hon kunde varken sitta i den eller kasta ut den. Den stod där som ett monument. Som ett hål i rummet.
Katten hoppade upp. Snurrade runt i gropen efter Lennarts kropp och lade sig ner. Den rullade ihop sig, lade svansen över nosen. Och började spinna. Ullas läppar började darra. Hon ville skrika åt den att gå ner. Men halsen snördes åt och istället för ett skrik kom bara något hest, otydligt. Hon satte sig i soffan och stirrade länge på katten som sov i hennes makes fåtölj.
– Du får stanna natten, – sa Ulla med skrovlig röst. – Imorgon åker du ut.
Imorgon åkte den inte ut. Och inte dagen efter heller. Katten stannade.
Hon döpte den till Smulan.
– Smulan, kom och ät, – sa Ulla och ställde ner ett fat.
Smulan åt. Och tittade upp på Ulla med den där blicken. Den värderande. Den lugna. Blicken hos någon som vet något du inte förstått än. Efter en vecka köpte Ulla kattmat. Den billigaste, i gul påse, på extrapris. Hon stod i djuraffären och kände sig som en idiot. Expediten, en tjej i tjugoårsåldern med rosa naglar, frågade:
– Vilken ras är det?
– Bondkatt. Den bara dök upp, – muttrade Ulla och gick utan att säga hejdå.
Sedan köpte hon en kattlåda. Sedan en skål. En riktig, i keramik, för Smulan spillde alltid ur fatet. Sedan en klösbräda för hundranittionio kronor för att katten börjat riva i soffhörnet, och soffan var det enda Ulla hade som var i hyggligt skick.
”Tillfälligt”, upprepade hon för sig själv. ”Allt det här är tillfälligt.”
Men livet förändrades redan. Omärkligt, i smyg, som vatten som slipar sten. Förut vaknade Ulla vid niotiden och låg och stirrade i taket. Nu – halv åtta satt Smulan bredvid kudden, stirrade henne i ansiktet och sa ingenting. Inte ett ljud. Bara satt och väntade. Och den tysta förväntan gjorde det omöjligt att inte stiga upp.
Ulla steg upp. Gick till köket. Hällde upp mat. Satte på vattenkokaren. Och upptäckte plötsligt att hon stått vid fönstret i tio minuter och tittat ut på gården. Utan att tänka på blodtrycket, utan att tänka på pensionen, utan att tänka på Lennart.
Kvällarna blev ännu märkligare. Förut satte Ulla på tv:n – inte för att titta, utan för att slippa den döda tystnaden. Rösterna från rutan fyllde tomrummet och fick det att kännas som om man inte var ensam. Nu låg Smulan bredvid henne i soffan, mot låret, och spann. Tyst, jämnt, som en liten motor. Och Ulla stängde av tv:n för första gången på ett halvår. Tystnaden var inte hemsk längre. Tystnad med spinnande – det var en helt annan sorts tystnad.
Hon kom på sig själv med att prata med katten. Inte med bebisröst, Ulla kunde inte prata bebisspråk, inte ens med Anna när hon var liten. Hon bara pratade. Som med en människa.
– Etthundrasextio i övertryck igen. Den där doktor Söderberg tittar på mig som om jag redan vore död. Men jag kanske ska leva ett tag till. Bara på ren jävelskap.
Smulan blinkade.
– Anna ringde. Igen med sitt ”Mamma, hur mår du?”. Hur jag mår? Jag mår ingenting. Fast… förut var det ingenting. Nu är det… jag vet inte.
Katten gned huvudet mot hennes handflata. Och Ulla tystnade, för det blev trångt i halsen igen.
Grannen Margareta tittade in på en kopp te, fick syn på Smulan och slog ut med händerna:
– Ulla! Du som sa aldrig i livet, under inga omständigheter!
– Jag säger fortfarande att det är tillfälligt.
– Just det, tillfälligt, – flinade Margareta och såg hur katten strök sig mot Ullas ben. – Du har kattmat på tre ställen, en keramikskål och en klösbräda. Väldigt tillfälligt.
Ulla vände sig mot fönstret så att Margareta inte skulle se att hon log. För första gången på ett halvår.
Sedan ringde Anna. Ulla förstod inte själv varför hon berättade om katten. Det bara slank ur henne. Kanske ville hon dela med sig – för första gången på länge hade hon något att dela.
– Du har tagit hand om en katt? – frågade Anna.
– Det är ju ändå en sysselsättning, mamma. Någon sorts sysselsättning.
Ulla lade på och kände ilskan stiga. Verklig, het, levande ilska. Inte sorg – sorgen var van, vaddlik, formlös. Utan ilska. Den sortens ilska som får en att vilja slå näven i bordet och säga: ”Förstår du överhuvudtaget?!”
I december rasade allt. Smulan åt mindre. Först märkte Ulla inget – hoppade över en måltid, händer väl. Sedan rörde hon inte maten alls. Skålen stod orörd från morgon till kväll och torrfodret hårdnade till en brun skorpa. Smulan låg i Lennarts fåtölj och rörde sig knappt. Bara andades – snabbt, ytligt, som om luften inte räckte till.
– Hörru, – Ulla satte sig på huk och tittade katten i ögonen. – Vad är det med dig?
Smulan blinkade. Och vände bort huvudet mot väggen. Något brast inuti Ulla. Hon hade aldrig varit hos en veterinär. Lennart hade hund som barn, men Ulla – nej, aldrig, hon förstod sig inte på människor som släpade djur till doktorn, slösade pengar och nerver. ”Det finns inte ens så att folk har råd med sin egen vård”, hade hon sagt tidigare. För inte alls länge sedan hade hon sagt det.
Nu stod hon i hallen med en transportbur i famnen. Den hade hon köpt igår. Tvåhundra kronor på rea – plast, med skamfilat galler. Hon försökte få in Smulan, och katten gjorde inget motstånd. Det var det värsta av allt. Förut hade hon rivits, slingrat sig, fräst, men nu låg hon som en trasa och bara tittade.
Djurkliniken ”Fyra Tassar” vid ån. Liten, trång, luktade läkemedel och våt päls. Ulla satt på en plaststol med buren tryckt mot knäna och kände sig malplacerad. Runt omkring henne unga djurägare med rashundar och fluffiga katter i dyra väskor. Och hon – en pensionär i gammal rock, med en sjabbig bur där det låg en bondkatt med trasigt öra.
Veterinären var ung. En grabb på högst trettio, med glasögon och blå rock. Han hette Erik, och han sa ”säg bara Erik”. Han undersökte Smulan, kände på magen och tystnade. Ansiktet förändrades.
– Vad är det? – frågade Ulla.
– Vi måste göra ett ultraljud.
Han gjorde det. Körde proben länge över Smulans mage, klickade med musen, rynkade pannan. Sedan vände han sig mot Ulla och pratade försiktigt, som man pratar med någon man tycker synd om:
– Hon har en tumör. I bukhålan. Hon måste opereras. Gör vi inget – två, tre månader, kanske lite till.
– Vad kostar det? – frågade Ulla.
– Tiotusen. Med narkos och eftervård.
Ulla nickade, tog buren och gick därifrån. Tiotusen kronor. Hennes pension. Utan en krona över. Hon satte sig på en bänk utanför kliniken. December, isande kallt, fingrarna stelnade. Smulan i buren – tyst, orörlig, bara ögonen som glänste genom gallret. Tittade. Tiggde inte, klagade inte, bara tittade.
Ulla tog upp telefonen och ringde Anna. Signal. Två. Tre.
– Mamma, jag är på jobbet, kan det gå fort?
– Anna, jag behöver hjälp. Katten måste opereras. Tiotusen kronor.
Tystnad. Sedan en suck. Och en röst som fick Ulla att frysa mer än decembervinden:
– Mamma, är du seriös nu? Tiotusen för en hemlös katt?
– Hon är inte hemlös. Hon är min.
– Mamma. Det är en katt. Bara en katt. Om den dör kan du väl skaffa en ny. Det finns väl hur många som helst på gården.
Ulla slöt ögonen. Hon såg plötsligt en bild, klart som ett fotografi – Lennart i fåtöljen. Hur han zappade och sa till henne: ”Ulla, du är den envisaste människan på jorden. Bestämmer du dig kan du förflytta berg.” Han sa det så ofta att hon blev arg. Nu skulle hon ge vad som helst för att höra det en gång till.
– Mamma? Är du kvar?
– Jag hör, – sa Ulla. – Tack, Anna.
Och lade på.
Tre dagar tänkte hon. Tre dagar är lång tid när någon bredvid en håller på att dö. Smulan låg i fåtöljen och tynade bort. Som ett ljus. Åt en tesked om dagen. Drack lite. Hade slutat spinna. Ulla satt bredvid, på golvet, på en gammal pläd, och strök katten över huvudet – lätt, med fingertopparna.
– Jag sa ju att du är min. Min är du.
Den fjärde dagen steg Ulla upp klockan sex på morgonen. Klädde sig. Gick till banken. Hämtade ut hela sin pension – stod i kö bakom tre gubbar, alla med sina kuvert, alla långsamma, alla eviga. Sedlarna låg i rockfickan och Ulla gick genom gatorna med handen tryckt mot sidan som om hon bar något ömtåligt. På sätt och vis var det just det.
På djurkliniken lade hon pengarna på disken. Händerna skakade – av kylan eller rädslan, hon kunde inte skilja dem åt.
– Jag har med katten för operation.
Erik tittade på pengarna, sedan på Ulla, sedan på pengarna igen. Nickade. Sa inget onödigt. Bara:
– Prognosen är god. Klarar hon narkosen blir hon bra.
Om.
Ulla satte sig i korridoren. Plaststol, vita väggar, doft av antiseptiskt medel. Hon försökte minnas när hon senast hade väntat så här. Hon mindes. Tjugofem år sedan, på BB. Anna födde. Ulla satt i en korridor precis så här, på en stol, med väskan tryckt mot bröstet och väntade. Den gången gick allt bra. Ett barnskrik, och världen blev en annan.
Dörren öppnades. En sköterska kom ut – ung, i grön rock, med trötta ögon.
– Är du ägaren till den trefärgade?
– Ja, – sa Ulla och reste sig. Benen var stela, knäna knakade.
– Allt gick bra. Operationen är över. Din katt är en kämpe.
Ulla nickade. Hon kunde inte säga något – halsen var helt blockerad. Hon bara nickade och nickade, och sköterskan rörde vid hennes arm:
– Hej, är allt okej med dig?
– Ja. Ja. Allt är okej.
De bar ut Smulan – inlindad i filtar, sömnig, med rakad mage och en tunn suturrad. Ulla tog buren i båda händerna, tryckte den mot bröstet och gick mot utgången.
Hemma lade hon för första gången katten i sin egen säng. På den sida där Lennart brukade sova. Smulan låg på sidan, andades jämnt, och stygnen på magen lyste rosa som en tunn tråd. Ulla lade sig bredvid, lade handflatan mot den varma kattsidan och viskade:
– Du är min.
Smulan återhämtade sig långsamt. Första dygnet låg hon stilla, åt droppvis, tittade med glansiga ögon. Sedan började hon lyfta på huvudet. Och efter en vecka gick hon själv fram till matskålen och åt upp allt. Ulla stod i köksdörren och såg katten slicka rent den keramiska botten och tänkte: där är den, lyckan. Fånig, billig, på fyra tassar.
I februari var Smulan sig själv igen. Rusade runt i lägenheten som en galning, slog ner saltkaret från bordet, vässade klorna på klösbrädan – och direkt efter på soffan, för sådan var hon. Ulla skällde, viftade med en handduk, skrek: ”Vad är du för ett djur egentligen!”
Själv levde Ulla nästan uteslutande på gröt och potatis. Margareta kom varannan dag med antingen en burk soppa eller en påse äpplen – ”jag har för mycket, ta emot nu”. Ulla visste att det inte fanns något överskott. Att Margareta själv vände på slantarna. Men hon tog emot. För stoltheten är fin, men man måste ju äta.
I slutet av februari ringde Anna.
– Mamma, kolla kontot. Jag har fört över till dig. Tiotusen.
Ulla tystnade. Sedan:
– Varför?
– Därför. – En paus. Lång, tung. – Du gav hela din pension för katten. Och du sa inget till mig. Margareta ringde.
Ulla slöt ögonen. Orden stockade sig i halsen. Inte för att hon var arg – utan för att hon inte kunde välja ut ett enda rätt bland tusen fel.
– Kom hit, Anna. Bara kom.
Tystnad. En sekund, två.
– Jag kommer, mamma. På lördag.
Ulla lade på. Stod kvar. Sedan sjönk hon ner i Lennarts fåtölj – för första gången sedan han dog. Bara satte sig. Och ingenting hände. Sitsen var bara aningens för stor för henne.
Smulan hoppade upp i knät, tryckte pannan mot Ullas handflata och började spinna – högt, så vibrationerna kändes ända in i bröstet. Utanför fönstret föll snön. Ulla satt och njöt. Inte för att det aldrig snöat förut. Utan för att hon aldrig lagt märke till det förrän nu.
När lördagen kom stod Ulla i fönstret redan vid tiotiden. Hon såg Annas bil svänga in på parkeringen, såg dottern kliva ur – samma bestämda steg, samma sätt att slå igen bildörren. Hjärtat slog hårt, men inte av rädsla. Av något annat.
Anna ringde på. Ulla öppnade. De stod mittemot varandra i den trånga hallen, två kvinnor formade av samma envishet. Ingen av dem sa något först.
Smulan kom ut från vardagsrummet. Långsamt, värdigt, med det trasiga örat på sned. Hon satte sig bredvid Ullas fötter och tittade på Anna med sin värderande, lugna blick.
– Det där är hon alltså, – sa Anna.
– Det här är Smulan, – sa Ulla.
De satte sig i köket. Ulla slog på vattenkokaren, ställde fram koppar, letade efter sockerbitarna som alltid var slut. Till slut gav hon upp och satte sig.
– Mamma, jag förstår inte. Du har alltid sagt att djur är slöseri.
Ulla tittade på Smulan som hoppat upp på fönsterbrädan.
– När pappa dog… – Hon tystnade, försökte igen. – När din pappa dog, Anna, då dog jag också. Lite grann. Jag bara… fanns. Och så kom den här katten och lade sig i hans fåtölj. Lade sig precis där han brukade sitta. Och jag tänkte…
Rösten sprack. Anna satt blickstilla.
– Jag tänkte att det är klart att hon ska ligga där, – viskade Ulla. – För där finns det någon som fortfarande lever. Där finns jag.
Anna reste sig. Gick bort till fönstret, ställde sig med ryggen mot. Utan att vända sig om sa hon:
– Jag har varit så rädd. Du lät alltid så… tom i telefonen. Som om du redan gett upp. Och när Margareta ringde och berättade om katten och operationen blev jag…
– Arg?
– Rädd. Rädd att du redan ersatt mig. Med en katt.
Ulla skrattade till. Ett hest, ovant ljud.
– Man ersätter inte sitt barn med en katt, Anna. Man syr ihop hålen bara. Så att man orkar vänta.
Anna vände sig om. Hennes ögon var blanka, men Ulla såg att hon kämpade för att hålla masken, precis som hon själv alltid gjort. Två envisa kvinnor i ett litet kök.
– Du sa att hon är din. Katten.
– Ja.
Anna nickade. Sjönk ner på stolen igen, smekte Smulan över ryggen när katten strök förbi.
– Hon är fin. På ett väldigt fult sätt.
– Det är det finaste sättet som finns, – sa Ulla.
De drack te. De pratade inte om mediciner, inte om blodtryck, inte om praktiska saker. De pratade om Lennart. Om hur han alltid eldade i öppna spisen på julafton fast det rök in. Om hans eviga surdegsbröd som aldrig blev bra. Smulan låg i Annas knä och spann, högt och livligt, och Anna strök henne frånvarande medan hon mindes.
Innan Anna åkte stannade hon i hallen.
– Jag ringer på söndag. Och då vill jag ha en uppdatering. Inte ”bra”. Utan en riktig.
– Då får du väl komma hit och se själv, – sa Ulla.
Anna log. Ett litet, tvekande leende, men ändå. Hon böjde sig ner och klappade Smulan på huvudet.
– Tack, – sa hon till katten. – För att du är envis.
Smulan blinkade. Som om hon förstått vartenda ord.
Ulla stod länge i fönstret och såg Annas bil försvinna bort mot motorvägen. Hon kände sig annorlunda. Lättare, på något sätt. Som om någon skruvat åt en ventil hon inte visste hade läckt.
På kvällen satt hon i fåtöljen med Smulan i knät. Tv:n var avstängd. Snön föll fortfarande där ute, tyst och vitt, och gatlampornas sken lade en gyllene hinna över gården.
– Nu har hon åkt, – sa Ulla. – Men hon kommer tillbaka.
Smulan spann.
– Och jag sa ju att du är min. Så du får inte sticka någonstans. Inte än.
Katten gäspade, rullade ihop sig tätare och begravde nosen i svansen. Ulla lät handen vila på den varma pälsen. Pensionen skulle räcka – hon hade dealat med Erik på kliniken om avbetalning, och Margareta hade smugit ner ett kuvert i hennes väska som hon bestämt vägrade ta emot men ändå inte lämnade tillbaka.
För första gången på länge tänkte Ulla på framtiden. Inte som en börda, utan som en öppen dörr. Kanske skulle hon köpa en ny kaffekanna. Den gamla läckte. Kanske skulle hon bjuda över Margareta på middag – riktig middag, inte bara te. Kanske, bara kanske, skulle hon åka och hälsa på Anna i Stockholm. Ta med Smulan. Vad skulle hända? De kunde ju inte kasta ut en gammal dam med en trefärgad katt.
Hon log i mörkret. Smulan spann. Och livet – det envisa, krångliga, oberäkneliga livet – fortsatte. Precis som det skulle.
