Februarimörkret låg tungt över Göteborg när jag klev ut genom sjukhusets entré. Klockan var 14.15 och snittet i magen högg till som en syl för varje steg. Den fuktiga kylan trängde igenom de tunna sjukhuskläderna. I famnen höll jag Ella, knappt tre kilo, insvept i en ljusrosa filt som mamma hade stickat. Någon barnvagn hade jag inte fått med mig.
Johan stod redan vid bilen. En Volvo XC90, svart, med skinnsäten och panoramatak. Pappa Leifs bröllopsgåva till mig. Han fingrade otåligt på bilnyckeln och kastade en blick mot klockan.
"Jaha, då får du ta bussen hem", sa han och räckte fram en hopknöglad hundralapp. "Vi ska äta lunch med mamma och pappa på Gothia Towers. Boka bord där går på 895 spänn per skalle, så du förstår att vi måste passa tiden."
Jag stirrade på honom. "Johan, jag har precis opererats. Jag kan knappt gå nerför trappor, och du vill att jag ska ta bussen ensam med en nyfödd?"
Han suckade. "Min syster Jenny sprang maraton tre veckor efter sin förlossning. Du överdriver som vanligt, Ebba."
Bakom honom dök resten av familjen upp. Monica, hans mamma, i en benvit kappa som såg ut att kosta mer än en månadslön. Bengt, patriarken med de trötta ögonen och den ständiga cigarrdoften. Och så Jenny, med sitt överlägsna leende som hon burit sedan dagen jag träffade henne.
De klev in i Volvon. Johan bakom ratten, Monica i passagerarsätet med handväskan i knät. Inte en enda av dem tittade mot mig. Inte en fråga om hur jag mådde, om lilla Ella, om snittet som fortfarande vätskade sig under bandaget. De bara körde.
Buss 16, den 14.27-turen mot centrum, var halvtom. Jag sjönk ner på ett säte längst fram och tryckte Ella mot bröstet. Hon sov, omedveten om allt. Själv kände jag hur tårarna brände bakom ögonlocken, men jag vägrade låta dem falla. Istället kramade jag hundralappen i handen så hårt att papperet skar in i handflatan. Andningen var ytlig och käkarna spända.
På Vasagatan fastnade vi i trafiken. Bussen stampade bredvid en bil vid rödljuset, och jag frös till. Där var den. Den svarta Volvon. Genom de tonade rutorna såg jag dem. Johan skrattade åt något Jenny sa. Monica höjde ett vinglas mot ljuset. Bengt studerade menyn med koncentrerad min. Alla fyra såg ut som en reklambild för lycklig familj.
Ingen såg mot bussen. Ingen såg mig.
Jag tog upp mobilen med darrande händer. Skärmen lyste upp i bussens dunkel. Ett nummer jag nästan aldrig ringde, men som alltid fanns där. Min pappa.
"Pappa", viskade jag när han svarade. Rösten bar knappt. "Johan skickade hem mig med bussen. Fem dagar efter kejsarsnittet. Han och hans familj tog din bil och åkte på lunch. Ella och jag stod bara där."
Tystnaden i andra änden varade i tre sekunder. Sedan hörde jag hur hans andning förändrades. Den sortens lugn som föregår åskan.
"Var är du nu, hjärtat?"
"På Vasagatan. Vid hållplatsen utanför Handels."
"Rör dig inte ur fläcken. Jag kommer."
Tio minuter. Längre dröjde det inte. En annan svart Volvo gled upp bredvid busskuren, och jag kände igen registreringsskylten. Det var hans privata bil, den han haft i alla år. Dörren öppnades och ut klev först Rune, pappas chaufför sedan tjugo år tillbaka, i en mörkblå kostym, och sedan pappa själv. Lång, gråhårig, med en rock som doftade cederträ och sågspån från verkstaden hemma i Alingsås.
Han tog Ella ur mina armar så försiktigt som om hon varit spunnet glas. Rune hjälpte mig in i baksätet med en filt över axlarna.
"Nu", sa pappa medan han satte sig bredvid mig och lade armen om mina axlar, "nu ska vi göra upp en räkning."
Vi körde genom stan, förbi Centralstationen, tills vi stannade framför Gothia Towers. Pappa klev ur först och öppnade dörren för mig. Jag rätade på ryggen och klev ut, Ella sov fortfarande i pappas famn.
Inne i restaurangen på tjugonde våningen doftade det av vitlök och stekt smör. Jag såg dem direkt vid runda bordet längst in, med utsikt över älven. Johan satt med ryggen mot oss, men Jenny stelnade till mitt i en mening. Monica fumlade med handväskans spänne, händerna darrade. Bengt sänkte blicken först av alla.
Pappa gick vid min sida genom lokalen. Jag hade nycklarna i handen – husnycklarna, den enda uppsättningen jag själv hade kvar. När vi stannade framför bordet, lade jag dem på tallriken framför Johan. Ett klirr mot porslinet.
"De här behöver du inte längre", sa jag. Min röst var stadigare än jag trodde. "Jag är klar med dig, Johan."
Johan stirrade på nycklarna som om de varit en exploderande granat. Monica reste sig till hälften, men pappa lade en tunn mapp på bordet bredvid tallriken och sköt den mot Bengt.
"Här är registreringsbeviset för Volvon, Bengt. Den står på mig. Du och jag har känt varandra i trettio år, så jag säger det rakt: din son har kört utan tillstånd. Det är inte det viktigaste just nu. Det viktiga är huset. Det är skrivet på mig. Jag har redan kontaktat min advokat."
Monica fick fram ett ljud, men Bengt lyfte en hand mot henne utan att se på henne. Han tittade på mig, eller kanske på Ella. "Ursäkta… vi visste inte att det var så illa", mumlade han. Jenny blängde på honom men teg. Johan försökte resa sig upp, men stötte i bordet så att besticken skramlade.
"Ebba, snälla, kan vi inte bara sätta oss och prata? Jag menade inget illa…"
Jag såg på honom. För första gången på fyra år såg jag honom tydligt – och jag var inte rädd.
"Nej, Johan. Du tänkte visst. Du tänkte att det här var okej. Och det är precis det som är problemet."
Pappa nickade mot Rune, som stod en bit bort. "Vi går nu. Bengt, min advokat hör av sig. Ni har skälig tid på er att flytta ut, men det blir inte långt."
Vi lämnade restaurangen. Jag gick ut först den här gången, med Ella i famnen igen. Pappa bakom mig, som en skugga. Ingen av dem ropade efter oss.
Nästa morgon vaknade jag i pappas gästrum, insvept i doften av nybryggt kaffe och sågspån. Ella låg bredvid mig i en låda från verkstan, en tillfällig vagga som pappa snickrat under natten. Utanför fönstret hörde jag Runes bil starta.
Det skulle dröja en vecka innan advokaten hörde av sig på riktigt. Huset var visserligen mitt – eller pappas – men Johans advokat bestred utflyttningen med hänvisning till att jag "upplåtit bostaden" till honom frivilligt och länge. Jag minns hur jag stod i köket med telefonen mot örat och advokat Lindgrens röst sprakade i luren: "De kan dra ut på det här i månader om de vill, Ebba. Är du beredd på det?"
Jag blundade och såg framför mig snittet som vätskade, kylan på busshållplatsen, nycklarna på tallriken. Sedan sa jag: "Jag väntar. Jag har inget annat val."
Och jag väntade. Inte passivt – jag svarade på papper, gick på möten, satt i tingsrättens korridorer med Ella i knät och en påse med blöjor. Men jag väntade ändå. Tre månader tog det innan domaren undertecknade avhysningen. Då var det maj, och träden utanför pappas verkstad stod i full blom.
En morgon, när Ella kröp fram över köksgolvet och drog i min morgonrock, hörde jag pappas bandsåg från verkstan dovt brumma i fjärran. Doften av nysågat trä letade sig upp genom trappan. Jag lyfte upp henne, och hon lade genast kinden mot min hals med en varm liten suck. Genom fönstret såg jag buss 16 stanna vid hållplatsen nedanför. Föraren öppnade dörrarna, några klev av, andra på. Den stod där en stund och blinkade med färdriktningsvisaren, sedan rullade den vidare. Jag tittade på den tills den försvann bakom hörnet. Då log jag, och Ella skrattade till som om hon förstod.
